tisdag 25 augusti 2015

Den avfälliges bön


Psaltaren 31:23 - Jag sade i min ångest: "Jag är bortdriven från dina ögon." Men du hörde mina böners ljud, när jag ropade till dig.

”Jag har vandrat på min egen väg, långt bort från ditt ansikte. Jag har gått bort från den nåd som en gång räddade mig och som drog mig bort från mörkrets välde. Den samma röst som en gång kallade mig och var så tydlig i mitt liv, har nu långsamt försvunnit och blivit allt mer dunkel och fjärran. Det ord som tidigare ledde mina steg, och den kärlek som brann så starkt i mitt hjärta har bleknat och suddats ut. 

Jag tänkte inte längre på din godhet, och på den trofasthet du har visat mig. Ditt namn var inte längre på mina läppar, och mitt hjärta var långt ifrån ditt. Den samma synd som tidigare hade förfört och våldfört mitt liv, knackade nu på min dörr. Den ville in och bli en del av mitt liv igen. Den här världen visade upp sitt förföriska yttre och fångade min blick och min uppmärksamhet. Min passion, åtrå och längtan blev bit för bit en del av den.

Mina knän är svaga, och mitt huvud är böjt i förkrosselse över mitt hjärtas tillstånd. Mina händer sträcker sig ut i hopp om att du åter vill ta min hand. Min röst ropar sig hes i förtvivelse, när jag ber ut efter din närhet. –”Låt mig få komma tillbaka, och låt mig få bli din igen!”

Herrens hand på min axel

Psaltaren 34:18 - Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har ett bedrövat hjärta.

Jag kände din hand på min axel, och jag kände igen den hand som tidigare legat så tung på mitt liv. Den hand som ledde mig genom dödskuggans dal, och bevarade mig från stupens väldiga brant. Den samma hand låg nu på min axel, och en villkorslös kärlek strömmade genom mitt liv.

Jag upplevde en kärlek som är helt oförklarlig och som inte kan beskrivas med ord. Det var en kärlek jag aldrig tidigare hade mött i den här världen, som läkte och helade mina djupaste sår. Det var en kärlek som var tålig och mild, och som gavs helt utan krav eller begärde något igen. När människor hade dömt mig eller den här världen hade förkastat mig, så mötte jag en kärlek som fördrar, tror och hoppas allting. En kärlek som visade sig vara en person – Jesus själv.

Den förlorade sonen

Jag kände igen rösten som talade till mig. Det var en röst liksom väldiga vatten, och samtidigt var det balsam för min själ. Orden som kom ut hans mun var ord av liv och ord av hopp. Han viskade i mitt öra att han aldrig hade övergivit eller lämnat mig.

Han hade aldrig övergivit mig eller varit fjärran ifrån mig. Han hade väntat på mig, stått där trofast i all sin nåd och i all sin kärlek. Han fördömde mig aldrig men stod där med en öppen famn, och med en villkorslös kärlek. Han väntade på att få springa mig i möte. Han väntade på att få lägga armarna om min hals, och han väntade på att få säga –”Välkommen hem min dyrbara son”.

Ett specifikt budskap från Herren

Jag upplever att Herren har ett specifikt budskap i dag, till både sin församling, till den här världen men också till den skara av människor som en gång har vandrat tillsammans med Herren. Människor som av olika orsaker någon gång kom bort i från Herrens väg.

Det är en tid då han kallar oss tillbaka till honom. En tid då han sträcker sig ut efter våra hjärtan och önskar att göra det till sitt. Han älskar oss med en obeskrivlig och villkorslös kärlek. Om du kommit bort från Herren, och ditt hjärta inte längre tillhör honom så kallar han på dig att komma tillbaka. Han vill rena, upprätta och hela dina sår.

Vägen tillbaka är kort

Jak 4:8 – Närma er Gud, så skall han närma sig er.

Vägen tillbaka till Herren är inte lång. Även om du har gått tusen steg bort, är han ändå bara ett steg tillbaka. Han står bredvid dig och väntar på att du sträcker dig ut efter honom i tro. Löftet är att den som drar när till honom, kommer Herren att dra när till sig. 

Herrens rika välsignelse

Mikael  

9 kommentarer:

  1. Tack för detta ditt inlägg, käre Mikael!
    Så Välsignat att ta del av och jag upplever precis som du,
    att Herren drager människor till Sig,
    ( Samtidigt som man tyvärr ser att allt fler drages med i det stora avfallet,
    men vi får bedja, vaka och verka...)
    Allt gott och Herrens Välsignelse!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Guds frid Marguerite, och tack för din hälsning.

      Ja, jag upplever verkligen att Herren på ett särskilt sätt rör och kallar på människor i dag. Dom vi kanske ibland glömmer, är de människor som en gång vandrat starkt med Herren men på grund av olika omständigheter, besvikelser eller andra frustrationer kom bort från den väg dom en gång vandrade.

      Jag upplever att Herren älskar dessa människor, och vill inget hellre än att dra dem till sig. Jag upplever desvärre att vi kristna är ganska bra på att peka finger eller döma ut dessa människor ganska snabbt, men att man måste komma ihåg att det alltid finns en orsak bakom allt det som det som man gör.

      Oavsett hur långt bort man har gått sin väg, så är Herren alldeles brevid och bara väntar på att vi sträcker oss ut efter honom. Jag tror på ett uppvaknande och att Herren i denna tid kommer att förvandla, hela och upprätta även denna skara människor. Jag önskar att det här kan vara en påminnelse om att nämna dessa människor i bön inför Herren och bara förmedla Herrens nåd och kärlek i deras liv.

      Herrens rika välsignelse
      Mikael

      Radera
  2. Kära Mikael!
    Har egentligen dragit mig undan från bloggvärlden nu. Men när jag hörde att du skrivit detta inlägg så ville jag absolut läsa det!

    Tack för detta kallelserop från Herrens eget hjärta som du delar här!

    Mycket starkt och berörande att läsa om Guds kärlek och längtan efter människor!

    Och du kära vän som läser detta och som inte har frid med Gud.

    Han längtar så efter just dig!

    Precis som pappan som stod och tittade efter sin son i Lukas 15, som hade lämnat honom, och hur han väntade på Honom, så gör Gud med dig.

    Jaa, det står även i samma kapitel om hur Herden Jesus, går och söker efter det förlorade fåret tills Han finner det. Och vilken glädje det blir när Han funnit det!!! Hur Han lägger det på sina axlar och bär hem det...

    En sång på Youtube, skriv "du fallna stjärna" och välj "Inför nya CD:n! Emilia Lindberg"

    DU FALLNA STJÄRNA:

    https://m.youtube.com/watch?v=KvUvGew0-nc

    Nedanstående hittas på Youtube under "Emilia Lindberg Vasvik Media, Jag vet en man som kan"

    JAG VET EN MAN SOM KAN:

    https://m.youtube.com/watch?v=qPu_cZV9wa8


    Mikael! Detta mycket starka inlägg " Den avfälliges bön", har jag nu dragit ut 3 ex papperskopior av.

    Bra att kunna dela med sig av!

    Gud välsigne dig! /Birgit

    SvaraRadera
  3. Mikael, jag hoppas du tycker det är okey att jag lägger in detta här?

    Jag får dela upp det i tre inlägg, det blev för många bokstäver annars...

    Till dig, du som vandrat bort från Jesus, eller som aldrig lärt känna Honom; berättelsen gäller just DIG!

    DEN GODE HERDEN

    Det var en gång ett får som hette Ullis. En gång, för länge sen när han var ett litet lamm och när han växte upp, så bodde han i Landet Nära. Det var så många goda saker i det landet. HERDEN var alltid honom så nära. Där fanns gott om gröna ängar och underbara ängsblommor, där Ullis och de andra lammen sprang omkring och lekte bland. I Landet Nära var det fullt med saftigt gräs att äta, och sådant som den växande Ullis mådde bra av att äta.

    Han var ganska äventyrlig av sig, och ibland ställde han sig alldeles vid fårinhägnadens stängsel och tittade ut på världen utanför. Han undrade ofta över hur Landet Långt Borta kunde vara… Jaa, egentligen, ju mer han stod där och tittade och fantiserade om hur det kunde vara där borta, ju mer lockande började det kännas att lämna Landet Nära, och ge sig ut på egna äventyr. Att ge sig iväg till Landet Långt Borta…

    HERDEN, hade ofta samlat sina små lamm och sina får vid kvällsskymningen, omkring sig. Han talade om sådant som de behövde veta, Han tröstade de som var ledsna på något sätt, och de som skadat sig fick speciell omvårdnad i HERDENS famn. Dessa plockade Han upp i Sin famn, en famn som var så förunderligt varm och trygg att vila i. Fast, när Ullis tänkte på det, så var det ju egentligen så att HERDEN var mycket noga med att ALLA lamm och får blev upplyfta i Hans famn.

    Ullis hade själv vilat där och fått omvårdnad flera gånger. På något sätt så råkade han ofta ut för något som orsakade revor i hans päls, eller något som gjorde att han fick något sår som det behövde hällas balsam i och vårdas på ett särskilt sätt. Ibland var HERDEN tvungen att plocka bort små insekter som plågade honom i pälsen. HERDEN hade en särskild oljeflaska som Han brukade plocka fram och hälla den läkande oljan eller balsamet i såret. HERDEN brukade också smörja lammens och fårens huvuden med denna olja, för att hålla besvärande insekter på avstånd.

    En sak tyckte Ullis var konstigt. Varför var inte allt fullständigt perfekt i Landet Nära? Varför blev lammen och fåren ibland sjuka och t.o.m. dog? Det där hade han lite svårt att förstå. När han pratade med HERDEN om detta, så sa HERDEN till honom att en dag, en dag, så skulle Hans rike ta över hela jorden.

    HERDEN talade om att den dagen så skulle all smärta, all sorg, alla sjukdomar och all plåga vara borta. Det skulle då inte längre, heller finnas någon död.

    Han sa att på den dagen, då skulle inte heller Landet Långt Borta finnas längre. Det var ett land som HERDEN ofta varnade dem för att ge sig iväg till. Det landet hade inte någon god herde över sig.

    HERDEN poängterade också gång på gång, något som Han verkligen ville att Ullis skulle komma ihåg, nämligen att Han, HERDEN, alltid var nära alla som bodde i Landet Nära. Oberoende av omständigheterna, så var HERDEN dem alltid nära.

    Det var därför landet hette just Landet Nära.

    Ibland när lammen och fåren lagt sig ner bredvid ett rofyllt vatten som HERDEN brukade föra dem till inför natten, så begav HERDEN Sig ut på nattvandring.

    SvaraRadera
  4. Ullis hade flera gånger, sett hur HERDEN vandrade iväg till Landet Långt Borta. Han hade ofta vid dessa tillfällen hört hur HERDEN ropade på får som hade gjort, just det som faktiskt Ullis allt oftare börjat fantisera om; nämligen gett sig iväg från Landet Nära. Även fast stängslet som inhägnade Landet Nära var högt, så hade de ändå lyckats ta sig ut.

    För det var så märkligt detta med Landet Nära, att det gick att lämna det. Om man ville, så kunde man ge sig iväg.

    Ibland när något får gett sig iväg, trots HERDENS varningar, till Landet Långt Borta, så ångrade det sig och önskade återvända hem, men de kunde inte hitta vägen tillbaka.

    Men om det då började bräkande ropa på HERDEN, så omedelbart gav Han Sig iväg och hämtade tillbaka det försvunna fåret. När Han då kom tillbaka med detta får, så fick det återfunna fåret en väldig omsorg och kärlek på olika sätt.

    HERDEN brukade vid dessa tillfällen, föra hela fårhjorden till en särskild plats på de gröna ängarna, där Han dukade fram alldeles speciellt festliga maträtter. Han brukade då ropa ut i glädje ”kom alla mina älskade lamm och får! Kom och låt oss tillsammans glädja oss över detta får som nu har återvänt till oss i Landet Nära! ”

    Det var även så, att HERDEN ofta gav Sig iväg, även fast inget ropande bräkande hördes, när de hemmavarande lammen och fåren låg och vilade och sov nära det rofyllda vattnet, för att leta efter försvunna får. Då lämnade Han de övriga där på ängen, vid det rofyllda vattnet, men lammen och fåren upplevde trots att de vid dessa tillfällen inte kunde se HERDEN, att de ändå inte kände sig ensamma eller rädda. Det var så rofyllt där vid vattnet.

    Just detta var så kännetecknande för Landet Nära. Detta att de aldrig var ensamma, och om något lamm eller något får glömde bort detta någon gång, så kunde fårmammorna och fårpapporna påminna dem om detta. När de så drack av det rofyllda vattnet så blev det lugnt igen i deras hjärta.

    Ullis hade ibland när han sett hur HERDEN gav sig iväg, utan att Ullis först hade hört något bräkande från landet Långt Borta, gått fram alldeles till inhägnadens stängsel och tittat på HERDEN, när Han gav sig iväg. Han kunde se siluetterna där Han gick och så hörde han hur HERDEN ropade på något försvunnet får, tex : ”Vitull!! Kom! Det är HERDEN! Jag älskar dig! Kom tillbaka till mig!”.


    HERDEN var alltid så noga med att tilltala alla lammen och fåren i Landet Nära med deras egna namn, och HERDENS röst var inte lik någon annans röst. Många gånger hade HERDEN ropat även på honom; ”Ullis!” var är du? Kom!”




    Ullis skulle alltid minnas HERDENS röst…




    Ingenting var så speciellt tyckte Ullis, som när HERDEN vände tillbaka till Landet Nära bärande på ett får som varit försvunnet. Det var verkligen en syn att skåda! HERDENS blick, när Han tittade ner på fåret i Sin famn gick inte att beskriva. Sådan kärlek och ömhet gick bara inte att beskriva.




    Och nu, så ligger då Ullis här, i ett törnigt snår, långt borta i Landet Långt Borta, dit han gav sig iväg för så många år sedan. Han är trött, han är gammal, han är så illa medfaren efter alla år i Landet Långt Borta. Han ligger och flämtar efter vatten, rädslorna som uppfyller hans bröst hotar att helt ta över, det känns så mörkt i hans inre, och natten utanför är också så mörk. Han är illa riven i pälsen efter att en varg varit nära att alldeles göra slut på honom häromkvällen.

    Ullis ligger nu och tänker på Landet Nära, där han växte upp. Han tänker på HERDEN.

    Han tänker på det rofyllda vattnet.

    Han tänker på hur det varit att bo i Landet Nära.

    Hur kunde han någonsin tro att gräset skulle var grönare i Landet Långt Borta?

    Det som var det absolut smärtsammaste är denna tanke; hur kunde han lämna HERDEN??

    Hur han än funderar över detta, så går det bara inte att begripa.

    SvaraRadera
  5. HERDEN!!!

    Han ligger och tänker på hur HERDEN gång på gång försökt inpränta för alla sina små lamm och får, att de bara behövde ropa på Honom så skulle Han vara där.



    HERDEN hade gång på gång talat om hur ingen som kom till Honom, skulle Han visa bort.



    INGEN! sa Han gång på gång.



    Skulle Ullis våga tro på att detta även gäller honom?

    Han hade dessutom, förutom att han lämnat fårfållan, även gjort några riktigt hemska saker i Landet Långt Borta…

    Kunde HERDEN någonsin förlåta honom detta?

    Hela natten, ligger han huttrande i kölden, där i törnsnåret där han fastnat så illa. Han är helt nerblodad och har dessutom brutit ena bakbenet när han flydde för vargen häromkvällen, så han kan inte ens gå.

    JESUS!! Börjar han viska… JE, hinner han bara börja viska en gång till, så är Han där!


    HERDEN är där hos honom! Han böjer Sig ner, river sönder de törnsnår som snärjer Ullis så illa, allt river Han sönder.


    HERDENS kärleksfulla händer, som så ofta smekt Ullis päls och huvud börjar blöda.


    HERDEN lyfter upp Ullis så ömt, så mjukt, så försiktigt i Sin herdefamn.



    Så börjar de vandringen tillbaka hem till Landet Nära…


    Psalm 23

    Joh 10:1-18

    1 Petr 2:25

    Luk 15:1-7

    Luk 15:11-32




    Birgit


    SvaraRadera
  6. Tack kära Birgit.
    Vilken fantastisk stark och talande text du delar med oss. Det är precis på det sättet det är. Om det skulle vara någon som läser detta och känner igen sig, så hoppas jag att man tar till sig detta. Det ända som ska till är att vi ropar och vänder oss till vår dyrbare Jesus. När vi gör det så står han där i all sin kraft, kärlek och nåd, klar till att frälsa och hela alla sår.

    Tack igen!
    Hälsningar

    Mikael

    SvaraRadera
  7. Guds frid Mikael!
    ......Den kärleken mötte mig i dag när jag såg på en stor vit lilja som Gud skapat för att glädja mig och andra som gick förbi. Därefter såg jag två regnbågar i skyn, så otroligt vackert med sina färger och påminde mig om Guds förbund i 1 Mosebok 9:12-17. Man blir så glad och tacksam för allt vackert vi får se och uppleva. Men störst är ändå att Jesus gav sitt liv, också för mig. Han stod där med uträckta händer och tog emot mig i sin nåd och att också jag får känna denna kärlek som du skriver om och att den RÄCKER FÖR ALLA människor runt vår jord. VILKEN NÅD!!! VILKEN KÄRLEK!!!
    Marianne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Guds frid syster Marianne,

      Vilket underbart vittensbörd du delar här, om på det sätt du har mött vår frälsare och hans underbara nåd och kärlek. Det är verkligen en nåd som räcker till alla människor som sätter sitt hopp till honom.

      Må ropet om människors frälsning vara vårt rop i denna sena tid. Herren törstar efter människosjälar och längtar efter att röra och förvandla människor i hela vårt land.

      Herrens rika välsignelse
      Mikael

      Radera