”Jag kallade, och du svarade mig. Jag ropade, och du kom till min räddning.
Där jag såg mörker, såg du ljus. Där jag upplevde misslyckande, såg du hopp.
När jag kände förtvivlan, förkastelse och förakt, erbjöd du fullständig accept
och villkorslös kärlek.
När jag sträckte ut tomma händer, fyllde du dom med allt ditt goda och lät
det flöda över. När jag vände mig om i skam, bort från ditt ansikte, så talade
du ömt till mitt hjärta. Du sa att allt var förlåtet, och att du gör allt nytt.
När jag föll ned på mina knän, för att gömma mig för din helighet, lyfte du mig
och tog mig upp i din famn. Du talade ömma ord, fyllda av liv, kärlek och hopp.
Du talade tröstande ord, och du lovade, att jag aldrig någonsin mer behövde vara
rädd.
När tankar når mig, att jag aldrig kommer lyckas, är du där, och talar tro
in i mitt hjärta. Du påminner mig om, vem jag är i dig, och vad du har gjort
för mig. Du säger att jag är stark, när jag känner mig svag. Du säger att jag
är älskad, när jag känner mig förkastad. Du säger att jag är din, när jag
känner mig förtappad, vilse och bortkommen. Och när jag vandrar i dödsskuggans
dal, omgiven av mörker, ångest och fruktan, så skickar du en här för att hitta och
rädda mig.
För det är sådan som du är – fullkomlig i alla dina vägar, i allt vad du
gör. Men vad har jag gjort för att förtjäna din godhet och nåd? Vem är jag, att
jag förtjänar en kärlek som den här? Aldrig någonsin kan aldrig uppväga,
utjämna eller på något sätt betala tillbaka, det fullkomliga pris och den
kärlek du har visat mig. Du är den fullkomlige, kärleksfulla Fadern, som älskar oss på ett sätt som
ingen annan kan älska oss. Vi är centrum för din kärlek, och du ger oss en
frid, som övergår allt annat i den här världen. För evigt dina, omslutna, fasta
och bevarade i dig."
Kom snart Herre, dyrbare Jesus!