Purimhögtiden, firas i år den 20 och 21 mars i
Israel. Det är en viktig högtid, där man firar räddningen av det judiska folket
från Hamans planer att förgöra, döda och utrota det judiska folket. Ester är
samtidigt en förbild på församlingen, som står upp och gör en skillnad för Israel.
I den tid vi lever i, är Ester är samtidigt en bild på församlingen som efter
sin förberedelsetid, får lov till att träda in framför konungen. En broder,
Björn Hellman, har skrivit ett gästinlägg om just Esters bok och ändens tid,
som jag gärna vill dela här:
Esters
bok i Gamla Testamentet tilldrar sig ca
år 480 f Kristus. Kung Ahasveros regerar ett
världsrike som sträcker sig från Indien till Etiopien. Han regerar från
"Susans borg” i Persien, närmast motsvarande dagens Iran. Inom Ahasveros väldiga rike finns ett antal folkslag
och bland dessa bor många judar, utspridda i samband med den babyloniska
fångenskapen. Även i Susa finns en judisk koloni. Ahasveros regerar som kungars
kung och hans ord är lag. Berättelsen om
Ester är ett stycke judisk historia, som ihågkoms vid Purimhögtiden. Men Esters
bok är också i hög grad profetisk, med ett viktigt budskap in i ändens tid. Den
berör den kristna församlingens ansvar för det judiska folket och Israel.
Drottning Vasti visar en längre tid förakt för kung Ahasveros. Till slut
avsätter kungen henne och söker en ny drottning. Ester är en av de utvalda
jungfrur som får gå inför kungen. Hon är judinna, och fostras av Mordokai, sin
styvfar. Kungen fäster sig mycket vid Ester. Hon står brud och blir ny
drottning. Hennes judiska identitet förblir hemlig.
Kungens nye tjänare Haman märker att Mordokai inte bugar
för honom i porten, och han får höra att Mordokai är jude. Ett hat växer inom
Haman, han smider planer mot alla judar i riket. Han går inför Ahasveros och
berättar om ett folk som inte lyder kungens lagar. Haman får kungens auktoritet
att göra vad han finner för gott med judarna.
Mordokai får vetskap om hotet om utplåning, i förtvivlan sänder han bud
till Ester. Hon måste gå inför kungen och söka nåd för sitt folk. Ester tvekar,
det är förenat med dödsfara att gå inför kungen utan att vara kallad. Mordokai
sänder då åter bud till Ester:
”Tänk inte att du ensam bland alla judar ska slippa
undan, därför att du är i kungens hus. Nej, om du är tyst vid detta
tillfälle, så ska nog hjälp och räddning beredas judarna från annat håll, men
du och din fars hus, ni ska förgöras. Vem vet om du inte just för en sådan tid
som den här har kommit till kunglig värdighet? (Ester 4:13-14)
Ester blir utmanad. Hennes folk är i fara, även Mordokai,
han som ”varit hennes uppfostrare” till nåden hon nu står i. Ester är i en unik
ställning att kunna plädera för judarna inför kungen. Kommer hon att undandra
sig ansvar och kallelse av rädsla eller bekvämlighet, förneka sitt ursprung?
Hur går det då med Ester, hon är själv judinna?
Efter en tid av fasta går Ester ”på tredje dagen” inför
kungen - och hon ”undfår nåd”. Ester bekräftar sin judiska börd och Hamans
anslag mot hennes folk. Kungens vrede upptänds. Haman, som anklagat Mordokai
för att inte hålla lagen, hängs upp på pålen han förberett för Mordokai.
Mordokai, som endast vägrat buga för Haman, frias.
Esters bok är brännande
aktuell i en sen tid. Över judar i förskingring vilar hotfulla skuggor, staten
Israel blir ansatt från alla håll. Onda tungor smider anslag, desinformerar,
använder lagutrymme - i tro att man kan hindra Guds vägar.
Församlingen, Konungens brud, är kallad att bejaka sitt
ursprung, att stå upp för folket och landet Israel och att plädera för dem
inför Konungen. Så räddade Ester sitt liv.
Björn Hellman
Kungsängen