UPP 20: 7-10 - Och när de tusen åren har nått sitt slut ska Satan släppas ut ur sitt fängelse. 8 Och han ska gå ut för att förleda folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden. Deras antal är som havets sand. 9 De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. 10 Och djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheters evighet.
Vi hade sett det
komma, och vi visste att det var på väg. På den normalt molnfria himlen hade små
svarta moln bildats som bådade om andligt oväder. Guds ord skulle uppfyllas, och vi skulle uppleva
det slutliga upproret innan evighetens slutmål var nådd. Men ändå kunde man
inte låta bli att vara förundrat över utvecklingen, och det som hände här i den
avslutande delen av tusenårsriket.
I lite över 1000 år
hade vår frälsare suttit på sin tron i det uppbyggda templet i Jerusalem. Där
hade Herren skipat rätt och styrt folkslagen med sin järnspira. Änglarna
hade farit upp och ner vid Herrens tron, och Guds härlighet hade bokstavligt
talat tagit sin boning mitt ibland oss. Men samma människor som hade sett honom
bryta himlens sky och en gång besegra Antikrist och hans härar, var nu samma
människor som helt plötsligt hade vänt Herren ryggen. Det kändes i atmosfären att
något inte var som det brukade vara, men vi visste. Det var en sista
prövningens tid som nu gick ut över jorden, och de människor som gick in i sina
naturliga kroppar eller hade blivit födda under detta Gudsrikes tid på jorden,
skulle testas en sista gång. Samma ängel som hade fångat draken och låst inne
honom i djupets avgrund, hade nu släppt honom fri. Det var en sorlig händelse,
men den var nödvändig. Dessa människor som inte kände syndens konsekvens, eller
aldrig hade fått lov att välja sida, var nu tvungen att ta ett val. Även genom
deras själ skulle ett svärd gå.
Det var en ganska
snabb mobilisering och allting gick överraskande fort. Satan visste att hans
tid var snar och att han mycket snart var helt färdig med att plåga, slakta och
förgöra människan och Herrens skapelse. Han och självaste döden skulle kastas i
den brinnande eld-sjön, till evig tid och dom. Det värsta var, att han en sista
gång skulle bli tvungen att böja knä inför Gudasonen och erkänna sitt nederlag.
Hatet och tanken om det kommande nederlaget och domen, drev honom att handla
snabbt. Ett sista försök att mobilisera en här för att förgöra Herren och
överta Guds tron.
Jag såg det med
mina egna ögon. Jag kunde se hur människor, som tidigare gick till Herrens hus
i Jerusalem för att tillbe Konungarnas Konung, nu hade mörker och ondska i sina
blickar. Dom sänkte blicken när man gick förbi och deras ansikten strålade inte
längre av renhet och frimodighet. Dom var förförda av Satan med hans urgamla
knep, att människan kan klara sig själv och mycket bättre utan Herrens hjälp. Det
gavs ett löfte om, att utan Jesus och det heliga Jerusalem, så kunde människan
själv inta den platsen och förverkliga deras ambitioner och drömmar. Dom kunde
bli deras egen gud. Det var tid till att göra upp med detta enväldiga styre,
där en person skulle bestämma vad som är rätt och vad som är fel, vad som är
heligt och vad som är orent.
Det avgörande
slaget
Jag hade njutit min
himmelska kropp de sista 1000 åren, och hade obesvärat rört mig mellan det
himmelska och det jordiska Jerusalem. Jag tjänade Herren med ett glatt och
överlåtet hjärta, och tog ut på alla missioner och uppgifter Herren skickade
mig. Jag hade haft förmånen att fira en underbar bröllopsfest i himlen, tillsammans
med alla de uppståndna troende. Jag hade varit en del av den här som följde med
Herren mot jorden, för att rädda den sista skaran mot Antikrist angrepp. Jorden
var förstörd av vedermödans utgjutelse. Men ganska snabbt blev det bättra, och
skapelsen fick den pånyttfödelse den så länge hade längtat efter. Det blev
bokstavligt talat ett nytt Eden och ett paradis på jorden. Geografin,
vetenskapen och historieböckerna skrevs om, så det nu var sanningen som
undervisades i skolorna för de barn som växte upp. Döden blev sällsynt, och det
var ingen längre som dog i en tidig ålder. Djuren och jorden grönskade och
Herrens härlighet uppfyllde den.
Vi hade fått en
förvarning från Herren att det hade lyckats Satan att mobilisera en här, som nu
var på väg mot Jerusalem. Men det blev aldrig en riktig strid eller den
konfrontation som fienden hade hoppats på. Det var en här som var samlad från
hela jorden, och det lyckades att omringa Jerusalem. Men dom kom aldrig längre
och det blev inte till mer. Herren Gud sände helig eld från himlen, och helt
enkelt förtärde dessa människor som hade vågat gå emot Herren och hans heliga. Slaget
var slut och det blev tyst. Ganska snart efter skulle dessa människor stå inför
den vita tronen, för att få sin rättvisa dom.
Böcker öppnas
Sedan fick jag se
något unikt och storslående. Vi var inte med från begynnelsen när Herren
skapade himmel och jord, men den här gången fick vi lov till att vara med. Med
egna ögon fick vi se på när jord och himmel fick fly från Herrens ansikte, och
vi fick se den heliga staden komma ner från himlen som en smyckad brud för sin
brudgum. När jag såg denna underbara syn, visste jag att det skulle vara vår
kommande och eviga hem. Med det samma kunde jag känna att här hör jag till.
Jag såg en såg en
stor tron ställas fram, och Skaparen satte sig på tronen för att hålla dom. Vi
såg makter och myndigheter och alla människor som någonsin levt och funnits
till, väcktes till liv. Böcker öppnades och människor blev nu dömda efter deras
gärningar, allt efter vad som stod i böckerna. Det här var människor som var
dömda till en evighet utan Gud och skulle få sitt rättmässiga straff. Vi såg
eldsjön öppna upp sitt väldiga gap och tacksamt ta emot det som blev det givet.
En tjock svart rök stod upp ifrån den, en rök som vittnade om Herrens
rättfärdighet och helighet.
En ny tid
Nu började en ny
tid. Vi kände inte så mycket till den, men i våra hjärtan visste vi att det
skulle bli underbart. Det som låg framför oss var något som Herren hade
förberett sedan urminnes tid, och var långt mer underbart och härligt än något vi
kunnat be, tänka eller föreställa oss. Ondskans makt var bruten för evigt, och död,
sjukdom och synd hade utspelat sin roll. Jag skyndade mig framåt. Jag kunde
inte vänta längre, jag ville bara gå in.
Guds rika
välsignelse
Mikael