Romarbrevet har genom hela kyrkohistorien varit utgångspunkten när det gäller förståelsen av Guds nåd! Det är i Romarbrevet som vi finner det mest genomgående försvaret för församlingens hushållning och vår eviga frälsning i Kristus. Jag har tidigare skrivit boken ”De två evangelierna och vår eviga trygghet i frälsningen”, som skiljer på rikets evangelium och det som hör till församlingens hushållning. Det här är en fortsättning och förlängning av den boken, men här kommer jag enbart att koncentrera mig på Romarbrevet och dess budskap.
För att få rätt förståelse av Romarbrevet måste vi få en rätt förståelse av vem som skrev det, när det skrevs och till vem brevet skrevs. Brevets författare är Paulus, men till skillnad från många av hans andra brev skrevs Romarbrevet till en församling som Paulus själv ännu inte hade besökt (Rom 1:11). Brevet skrevs under Paulus tredje missionsresa, troligen runt år 57 e.Kr., under de tre månader han tillbringade i Korint (Apg 20:2–3). Det dikterades av Paulus och skrevs ner av hans hjälpare Tertius (Rom 16:22).
Mottagarna var församlingen i Rom. Församlingen hade troligtvis grundats av judar som kom till tro under pingstdagen i Jerusalem (Apg 2:10), men den bestod nu av både judekristna och hednakristna. Några år tidigare (år 49 e.Kr.) hade kejsare Claudius utvisat alla judar från Rom på grund av oroligheter. Efter Claudius död återvände de judekristna till Rom. Under deras frånvaro hade de hednakristna lett församlingen, men när de två grupperna återigen skulle fungera tillsammans uppstod spänningar kring lagen, omskärelsen och Israels status.
I det här brevet bemöter Paulus alla dessa frågor och presenterar samtidigt det som han kallar ”mitt evangelium” (Rom 16:25). Det är det paulinska evangeliet som är själva fundamentet i församlingens hushållning. Romarbrevet är med andra ord en fullständig och genomarbetad framställning av det evangelium han har fått direkt i en uppenbarelse från Herren.
Kapitel 1 – Älskade, kallade och heliga
Rom 1:1 - Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium,
I sin inledande hälsning till församlingen i Rom kallar Paulus sig själv för Kristi Jesu tjänare. Ordet tjänare i grundtexten är ”doulos”, som egentligen betyder ”slav”. I den romerska världen, när någon var köpt som slav, var personen köpt med ett pris och ägde ingen egen rätt eller vilja. Så när Paulus proklamerar att han är Herrens ”slav” visar han att han har lagt allt sitt eget åt sidan, och det som betyder något är Herrens vilja för hans liv. Han är köpt och betald med Herrens eget dyrköpta blod och tillhör inte längre sig själv, utan honom.
Avskild för evangeliet
Rom 1:1–5 - avskild för Guds evangelium, 2 som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna. 3 Evangeliet handlar om hans Son, som till sin mänskliga natur är född av Davids ätt 4 och som genom helighetens Ande med kraft har bevisats vara Guds Son efter uppståndelsen från de döda: Jesus Kristus, vår Herre. 5 Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull. 6 Bland dessa är också ni, som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.
Här proklamerar Paulus att han är kallad till apostel och avskild för Guds evangelium. Ordet ”avskild” betyder att ”sätta upp en skarp gräns” eller ”helga något för ett helt exklusivt syfte”. Paulus var ju tidigare farisé, vilket faktiskt också betyder ”avskild” eller ”separerad”. Som farisé var Paulus avskild i lagens gärning, men efter mötet med Herren blev han avskild för Guds evangelium. Sedan beskriver Paulus kärnan i evangeliet – Guds Son som kom till världen som människa och sedan uppstod från de döda.
Herren har sedan kallat oss till att föra alla människor till frälsning och trons lydnad. I församlingens hushållning handlar trons lydnad om att lyda evangeliets kallelse och inte lita på egen mänsklig kraft eller egna verk. Trons lydnad handlar om att kapitulera inför korset och acceptera att Jesu offer helt enkelt är nog i våra liv.
Älskade, kallade och heliga
Rom 1:7 - Jag hälsar er alla Guds älskade som bor i Rom, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
Sedan kommer Paulus med ett underbart uttalande om syskonen i församlingen. Han kallar dem älskade, kallade och heliga! Här uppenbarar Herren en underbar och djup sanning om församlingens identitet under denna nådens hushållning. Det som är viktigt här är att sättet som Herren ser på de troende i Rom är exakt samma sätt som Herren ser på oss i dag. Det är ingen skillnad! Vi är på samma sätt ”älskade, kallade och heliga”.
Det kan verka både fel och missvisande när man ser på sina egna fel, brister och ofullkomliga natur. Men precis som för de troende i Rom är det här inte riktat till dem som har nått en viss andlig nivå eller till dem som håller lagen fläckfritt. Det handlar om vår orubbliga position i Herren, genom Guds villkorslösa nåd!
Guds älskade
Paulus börjar med att slå fast att de troende är Guds älskade. Det grekiska ordet för kärlek här är ”agape”, som är ett uttryck för Herrens villkorslösa och gudomliga kärlek, som är ett uttryck för Guds eget väsen. I nådens hushållning är vi inte älskade av Gud för att vi är duktiga, utan för att vi har blivit placerade i Sonen. Den fantastiska och obeskrivliga sanningen är att Gud Fader älskar församlingen på samma sätt som han älskar sin egen Son (Joh 17:23).
Den här villkorslösa kärleken är en permanent juridisk verklighet som inte har med oss, våra meriter eller gärningar att göra. Det är en kärlek som inte ökar när vi har en ”bra andlig dag”, och den minskar heller inte när vi misslyckas i köttet. Vi tjänar inte Herren för att bli älskade, utan vi tjänar honom för att vi redan är älskade. Vi är Herrens älskade!
Hans kallade
När Paulus beskriver oss som ”kallade” använder han ordet ”kletois” i den grekiska grundtexten. Det betyder ”de som har tagit emot och svarat på en kallelse”. På grund av sin fallna natur söker sig människan alltid i egen kraft bort från Gud, men i nådens hushållning ser vi hur Herren sträcker ut en kallelse till människan. I samma ögonblick som en människa lyssnar till evangeliet och vilar i att Jesu offer är nog, sker ett omedelbart och juridiskt positionsbyte. Vi har inte valt honom först, utan han har kallat oss. Att vara ”kallad” innebär att ditt himmelska medborgarskap och din eviga framtid är fullständigt säkrade av Gud själv. Och den kallelsen är oåterkallelig (Rom 11:29).
Och heliga
Detta är kanske det ord som vissa har missförstått allra mest. Många ser kanske ordet ”helig” som ett uttryck för en människas syndfrihet eller höga moral. Men i grundtexten är det grekiska ordet ”agios” en term som i stället pekar på en människas position. Ordet betyder ”avskild för Gud” eller ”satt till Guds förfogande”. I den svenska bibelöversättningen står det ofta ”kallade att vara heliga”, men i den grekiska grundtexten finns inte ordet ”att vara” med. Det står ordagrant: ”kallade heliga” (kletois agiois). Helgelsen i detta sammanhang är med andra ord inte en process, utan ett faktum. I samma sekund som den helige Ande döper in en troende i Kristi kropp, blir han förklarad helig genom Guds nåd!
Den här underbara versen i första kapitlet ger oss en förståelse för att frälsningen är en fullbordad gåva, där Herren ser oss genom Sonens fullkomlighet. Det är denna orubbliga grund som gör att Paulus direkt efteråt kan uttala nådens hushållnings ständiga hälsning: ”Nåd vare med er och frid.” Det finns ingen andlig frid utan att först ha förstått nådens andliga verklighet för varje troende. Vårt liv i Kristus innebär att vi är Herrens älskade, kallade och heliga!
Evangeliets inneboende kraft och trons rättfärdighet
Rom 1: 16–17 - Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken. 17 I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.
Efter att Paulus har uttryckt sin längtan att besöka församlingen i Rom flyttar vi fokus till vers 16 och 17. Här skriver Paulus två verser som utgör brevets teologiska hjärta.
När Paulus skriver att han ”inte skäms för evangeliet” använder han en form av underdrift där han förnekar det motsatta budskapet. Han förstärker sitt budskap genom att ta avstånd från det negativa påståendet om att man skulle skämmas för Herren och evangeliet. Så när Paulus säger att han inte skäms för evangeliet är det samma sak som att säga att han frimodigt proklamerar evangeliet. Romarna trodde att evangeliet var fyllt med skam och svaghet, men det vänder sig Paulus mot och förklarar att han är stolt över det, för budskapet bär på en kraft som både frälser och frikänner människan för evigt.
Ordet kraft som Paulus använder här är ordet ”dynamis” i grundtexten (härifrån har vi fått vårt ord ”dynamit”). Evangeliet är med andra ord en kraft som är så mäktig att den flyttar en människa från död till liv, från mörker till ljus.
För var och en som tror
Det grekiska ordet för att tro är ”pisteuo” och betyder ”att lita på”, ”att förtrösta på” eller ”att vila i”. Det handlar om att kapitulera och ge upp inför Herren, erkänna att man i sig själv är maktlös och i stället sätta hela sin tillit till att Jesu offer är nog. Det betyder att det i tron inte finns något utrymme för mänskliga prestationer – frälsningen ges som en fri gåva till den som tror, oavsett om man är jude eller grek. Under lagens hushållning krävdes ritualer, gärningar och offer för att närma sig Gud. Men här, i nådens hushållning, är villkoret för frälsning endast i och genom tron.
Romarbrevet 1:18–32 – Guds dom över hedningarna
”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.” (Rom 1:18)
Efter det att Paulus har proklamerat kraften i evangeliet och frälsningen i Herren, så visar Paulus oss människans tillstånd utan Herren. Vi kan inte helt förstå Herrens offer på korset om vi inte också förstår människans andliga tillstånd, som har funnits sedan syndafallet. För att förstå varför Herrens offer är nog, måste vi förstå vår hopplöshet utan Herren och Guds nåd i våra liv. Här visar Herren oss att människan inte bara lite bristfällig, men hennes fallna natur är totalt fördärvad!
Paulus inleder med att slå fast att Guds vrede uppenbaras över orättfärdigheten. Det gör han för att visa att ingen människa kan skylla på att hon inte visste bättre. Här visar Paulus på Herrens osynliga egenskaper - Hans eviga makt och gudomlighet, allt det som kan uppfattas genom de skapande verken sedan världens skapelse. Därför står människan utan ursäkt (vers 20). Men det handlar om mer än att människan i sitt inre vet att Gud finns, det handlar också om att man “undertrycker sanningen”. Det betyder att man vänder sig bort från Herren och börjar tillbe det skapade i stället för skaparen. Det är avgudadyrkans början och födelse som gör att människans hjärta förmörkas (vers 21-22)
Gud utlämnade människan
Hela tre gånger i detta avsnitt proklamerar ordet att “Därför utlämnade Gud dem åt”.. Vi kan se att människan blir utlämnad åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra, lidelser och ett ovärdigt sinnelag.
När människan väljer bort Herren, drar Gud till slut undan sin bevarande hand och låter människan skörda den fulla konsekven av sitt eget val. Resultatet blir ett totalt moraliskt och andligt sammanbrott, som Paulus beskriver i detalj genom sexuella perversioner, girighet, ondska, avund och högmod.
Människan utan Herren har ett “ovärdigt sinnelag” (vers 28) som gör att hon inte längre skilja på rent och orent, och trots att hon innerst inne vet att Guds lag säger att de som handlar så förtjänar döden, fortsätter hon inte bara att göra det utan samtycker också till att andra gör det (vers 32).
En återvändsgränd
Det här visar på en återvändsgränd för människan utan Gud! Dörren är stängd och det finns helt enkelt inget hopp för människans egen prestation eller gärningar. Vi kan inte nå Herren genom sin egen godhet, sin moral eller religiösa strävan.
Rättfärdigheten måste komma utifrån, som en fri gåva av nåd. Nu förstår vi Paulus bättre, när han säger att evangeliet är den enda kraft som kan rädda oss och det sker enbart för att Jesu offer är nog! Vi är helt beroende av Herrens fullbordade verk på korset.
Jesus Kommer Snart!