Som jag tidigare har delat är jag i full gång med att skriva en bok om Romarbrevet! Det är en nåd och välsignelse att uppleva hur Paulus beskriver Guds nåd och villkorslösa kärlek i våra liv.
Men i kapitel 9 byter Paulus fokus och går från församlingens lära och den eviga tryggheten i Kristus (kap 1–8) till Israels roll, Guds löften och Guds frälsningshistoriska plan (kap 9–11). Men om Herren nu har kallat ut en helt ny frälsningsgrupp, församlingen, vad sker det då med Guds löften till hans eget egendomsfolk, Israel? Har Herren förkastat det judiska folket och har församlingen tagit Israels plats? Det ger Paulus oss svar på här. I kapitel 9 visar han att Guds ord inte har slagit fel. Genom att se tillbaka på Israels historia slår han fast att Guds utväljelse alltid har grundats på Herrens suveräna nåd och löfte och inte på mänskliga prestationer, köttslig avstamning eller laggärningar.
Paulus hjärta för det judiska folket
Rom 9: 1 - 5 - Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande 2 att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3 Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. 4 De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. 5 De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.
Även om det är Paulus som har fått uppgiften av Herren att förmedla uppenbarelsen om församlingen, så visar Paulus sitt hjärta för det judiska folket. När Paulus skriver att han själv önskar att han var fördömd och skild från Kristus i stället för hans judiska bröder, används ordet ”anathema” för förbannad. Ordet betyder att vara ”vigd åt undergång”, ”förbannad” eller ”överlämnad åt Guds dom utan möjlighet till räddning”.
Israels åtta privilegier
Sedan påminner Paulus oss om åtta unika privilegier som Herren har gett det judiska folket: De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempeltjänsten och löftena, samt fäderna. Men trots att de har haft dessa åtta privilegier från Herren, har de ändå förkastat sin egen Messias.
Israeler: Israel är namnet som Gud gav Jakob, som visar att israelerna är Herrens utvalda egendomsfolk.
Barnaskapet: Till skillnad från församlingens andliga barnaskap i Herren, fick Israel ett nationellt barnaskap (2 Mos 4:22: ”Israel är min förstfödde son”).
Härligheten: Den synliga härligheten från Gud (Shekinah), som fanns i tabernaklet och templet och som ledde Israels folk i öknen.
Förbunden: Ordet står här i pluralis. Det syftar på alla de förbund som Herren har gett det judiska folket. Löften som både gäller: 1. Folket - Gud lovar att göra Abraham till ett stort folk och att alla jordens släkter ska bli välsignade genom hans efterkommande. 2. Landet - Gud lovar Israel det geografiska landet som en evig besittning, och att han ska samla dem från alla folk på jorden tillbaka till Landet. 3. Messias, tronen och riket - Herren lovar David en evig ättling, en evig tron och ett evigt kungarike. Detta uppfylls i Jesus Messias när han sätter sig på Davids tron i det kommande messianska riket, Gudsriket på jorden 4. Israels frälsning - Herren lovar att förlåta Israels synd, ge dem ett nytt hjärta och lägga sin Ande i dem när Herren vänder tillbaka till det judiska folket.
Lagen: Det handlar om lagen som Herren gav till Mose på Sinaiberget, som uppenbarar Herrens natur och vilja.
Tempeltjänsten: Offren och gudstjänsten i tabernaklet och templet, som pekade framåt mot Herrens ställföreträdande offer på korset.
Löftena: Herren har gett profetiska löften till det judiska folket, som både handlar om Messias, templet, det kommande riket, deras frälsning och Israels nationella gränser.
Fäderna: Patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, som tog emot de ursprungliga löftena från Herren.
Guds löften har inte slagit fel – Det sanna Israel
Rom9:6–9 - Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel, 7 och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas. 8 Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. 9 Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.
Här argumenterar Paulus emot dem som menar att Guds löften har slagit fel då Guds eget folk förkastade Messias och inte kom till tro.
Paulus visar här att det inte räcker att ha biologisk härkomst från Abraham, utan att Guds utväljelse alltid har handlat om Herrens suveräna nåd och tro. Det finns alltså två grupper som man måste hålla isär – de som härstammar från Abraham, Isak och Jakob enligt köttet, och så det sanna Israel: de som har samma tro som Abraham och tar emot Guds löften. Herren har alltså inte brutit sitt löfte till Israel, för löftet har alltid burits vidare genom den skara som tror på hans ord. Paulus tar först exemplet med Abraham, som hade två biologiska söner – Ismael och Isak. Men det var inte Ismael (som var förstfödd) men Isak, som Herren valde ut till att bära förbundet vidare genom. Löftessonen skulle komma genom Sara, som Herren hade bestämt.
Jakob och Esau
Rom 9: 10–13 - Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. 11 Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont, 12 sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. 13 Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.
Paulus fortsätter sedan med exemplet med Jakob och Esau, som var tvillingar och barn till Isak och Rebecka. Men trots att Esau var den förstfödde valde Herren att förkasta Esau och fullborda sina löften genom Jakob. Herren visar sin suveräna nåd och utväljer Jakob redan inne i Rebeckas moderliv. Det var alltså bestämt redan från början att den äldre skulle tjäna den yngre. Det visar att allt beror på honom som kallar!
När Herren säger att han hatar Esau är det ett hebreiskt uttryck (idiom) som används här. Men ordet och uttrycket handlar om prioritering och utväljelse, inte om känslomässigt hat. Det är samma uttryck som Jesus använder när han säger att den som vill följa honom måste ”hata” sin far och mor (Luk 14:26). Vi ska naturligtvis inte hata våra föräldrar, utan prioritera Herren först i våra liv. Det är samma betydelse i det här sammanhanget.
Herren förbarmar sig över den han vill
Rom 9: 14–24 - Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! 15 Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över. 16 Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.
Om Herren väljer ut på grund av sin suveräna vilja och inte genom mänskliga gärningar eller förstfödslorätt, betyder det i så fall att Herren är orättvis? Paulus svarar med det samma; Verkligen inte! För att sedan förklara detta använder han två bilder från Gamla testamentet: Herrens barmhärtighet mot Mose och bilden av krukmakaren och leran.
Mose - Guds barmhärtighet
”Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över” (vers 15)
Mose bad om att få se Guds härlighet (2 Mos 33:18), men Herren svarade Mose att det inte beror på Moses egen förtjänst, utan på Herrens vilja att förbarma sig. Det betyder att när Herren valde Mose till att vara hans mun, leda folket ut ur Egypten och utföra under genom hans liv, var det genom Guds vilja och nåd att förbarma sig. Paulus använder detta exempel för att visa att frälsning och utväljelse aldrig beror på människans egen prestation, vilja eller strävan, utan enbart på Herrens nåd!
Farao - Guds förhärdelse
”Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.” (vers 17–18)
Farao, som var kung i Egypten, vände sig mot Herren och förtryckte Israels barn. Vi ser hur Farao upprepade gånger förhärdade sitt hjärta mot Gud och vägrade att lyssna på Herrens ord (2 Mos 7–10). Först efter att Farao gång på gång hade förkastat möjligheten till omvändelse och att lyda Gud, förhärdade han sitt hjärta. Men Paulus visar på Herrens ändamål med Farao – han använde Farao för att uppenbara sin makt, rädda sitt folk och göra sitt namn känt bland hednafolken. Det gjorde han genom de tio plågorna och genom att dela Röda havet för Israels barn. Paulus är tydlig: Herren är suverän, han visar barmhärtighet mot den han vill (som Mose), och den som står emot Herren i stolthet förhärdar han (som Farao).
Krukmakaren och leran
Här bemöter Paulus nästa invändning som dyker upp när man talar om Guds suveränitet och Faraos förhärdelse: ”Om Gud har full kontroll och förhärdar vem han vill, hur kan han då hålla oss ansvariga? Vem kan någonsin stå emot hans vilja?” Det gör han genom att använda liknelsen med krukmakaren och leran
Rom 9: 19 – 21 - Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 20 Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21 Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
En skapad lerkruka kan inte ställa sin tillverkare och skapare inför rätta eller kräva en förklaring. Människan har alltså ingen rätt att anklaga Herren för sina beslut. Krukmakaren har allt rätt och full frihet att ur samma lerklump forma olika kärl för olika ändamål, där Herren på samma sätt använder och utväljer människor på det sätt han önskar och vill.
Vreden och barmhärtighetens kärl
Rom 9: 22 – 24 - Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras? 23 Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? 24 Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken.
Vredens kärl symboliserar dem som i stolthet har förkastat Gud, på samma sätt som Farao gjorde. Men trots att Herren kunde uppenbara sin kraft och makt mot dessa kärl om han ville, har han i stället burit dem med stort tålamod. Det visar att Herren inte längtar efter att straffa människan, utan ger många möjligheter till omvändelse innan domen kommer. Farao fick många chanser (genom de tio plågorna) innan den slutgiltiga domen föll. Petrus undervisar oss om att syftet med Guds tålamod är att leda människor till omvändelse (2 Pet 3:9).
Barmhärtighetens kärl är de troende i Guds församling, vilken består av både judar och hedningar, och som Herren i sin nåd har förberett för att ta emot hans härlighet. Att det står ”i förväg” innebär att Herren redan tidigare (före världens grundval blev lagd) har ställt i ordning sin frälsningsplan. Herren, som ser ut över tid och rum, vet vem som kommer att ge sitt liv till honom, och har därför i förväg bestämt vilka som får del av hans härlighet. Barmhärtighetens kärl är alltså inte utvalda på grund av sin egen prestation eller sina egna meriter, utan bara för att de har böjt sig inför Herrens nåd.
Israels rest
Rom 9:25-29 - Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade. 26 Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn. 27 Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. 28 Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden. 29 Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.
Dessa verser talar både om Guds församling och om Israels rest. Även om Hosea använder vers 25 och 26 om de tio stammarna i Nordriket, tillämpar Paulus det på hedningarna. Det folk som tidigare stod utanför Guds förbund, och inte var Guds folk, kommer Herren nu att kalla ”sin älskade” och ”den levande Gudens barn”. Genom evangeliet har vi av nåd blivit Guds älskade barn!
Sedan talar Paulus om Israel. Även om Israels folk är talrikt, är det inte hela Israel genom alla tider som blir frälst:
”Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst.”
Men Herren visar att han inte är färdig med det judiska folket. Det visar han genom att bevara en rest av Israel genom alla tider. I vår tid gäller det de judar som blir frälsta i församlingens hushållning, medan resten av folket är tillfälligt förstockat. Men det kommer också att finnas en rest vid Jesu återkomst, där förstockelsen och slöjan kommer att tas bort och hela Israel kommer att omvända sig och bli frälst. Sedan citerar Paulus profeten Jesaja och säger att om inte Herren i sin stora barmhärtighet och nåd hade bevarat en rest i Israel, hade hela folket gått under i dom på samma sätt som Sodom och Gomorra. Som ordet tidigare har visat oss har Guds löften inte slagit fel, eftersom Herren har bevarat och kommer att bevara en troende rest av judar som tar emot honom.
Hedningarnas frälsning genom tro
Rom 9: 30–33 - Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. 31 Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. 32 Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, 33 så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.
Hedningarna har inte sökt Herren och har inte förtjänat frälsning i egen kraft, men när de fick ta del av evangeliet tog de emot frälsningen och rättfärdigheten som en gåva genom tro, och inte genom gärningar. Det är det budskap som går som en röd tråd genom hela Romarbrevet – att vi är frälsta av nåd genom tro, utan några som helst egna gärningar, helt enkelt för att Herren har utvalt oss i sin nåd.
Israel däremot kämpade och levde under lagen för att bli rättfärdiggjord i egen kraft. Men eftersom ingen människa kan vinna Herrens rättfärdighet och frälsning genom gärningar, nådde judarna aldrig målet. Ordet säger här att de snubblade på stötestenen! Det grekiska ordet för stötesten är proskomma, vilket betyder ”en sten som ligger i vägen och får någon att snava eller tappa balansen”.
Judarna snubblade helt enkelt på Jesus. De ville inte acceptera en Messias som erbjöd frälsning enbart på grund av nåd, eftersom det krävde att de ödmjukade sig och gav upp sin egen stolthet över sina egna gärningar. Konsekvensen av att förkasta och snubbla över stötestenen är att man drabbas av skam – ett uttryck som pekar framåt mot domens dag.
Den människa som däremot sätter sin tro till Jesus kommer aldrig att ställas till skam. Herren blir då vår fasta klippa, där vi redan är rättfärdiggjorda och kommer att bestå vid Kristi domstol. Helt underbart!
Jesus Kommer Snart
Mikael
.jpeg)
