”När den här världen ropar ”100 sekunder kvar”, som är ett rop på att vi närmar oss midnatt, så kan det se ut som att den här världen kan vara mer profetisk än Guds församling många gånger är”
Världen har aldrig varit så nära att gå under, hävdar forskare bakom ”domedagsklockan”. När vi tittar med profetiska ögon på tidstecken, och jämför med den sista och avslutande tiden, så bekräftar den här världen att så också är tillfället. Sedan 1947, har en rad olika forskare presenterat domedagsklockan, som är en symbol på, hur långt vi har kvar till jordens undergång. I år, 2022, står domsklockan på 100 sekunder i midnatt och det är främst två orsaker till att människan är så nära undergång – dels hotet från kärnvapenkrig och klimatförändringar.
När Sovjetunionen testade sin första atombomb år 1949 stod klockan på 23:57. I 1991 var det hela 17 minuter från midnatt. I 2018 var klockan 23:58, det vill säga 2 minuter från midnatt. Nu står alltså klockan på 100 sekunder i midnatt, som betyder att det är 1 min och 40 sekunder kvar.
Ser vi början på en börskrasch
Stor förföljelse för namnet Jesus
Open doors, som är en internationell missionsorganisation som hjälper
förföljda kristna över hela världen, har släppt sin årliga lista över länder där kristna förföljs mest för sin tro. Som
vanligt toppar Nordkorea för länder som Afghanistan och Somalia. Resten av
listan är också representerade av hårda muslimska länder som Libyen, Pakistan,
Eritrea, Jemen, Iran, Nigeria och Indien. Det presenteras förfärliga
statistiker på det sätt som syskon får lida för sin trosskull runt om i
världen. Tusentals får ge sina liv på grund av våldsamma övergrepp och långt
fler upplevde att bli kidnappade, våldtagna, frihetsberövade och
tvångsäktenskap – allt samman för namnet Jesu skull. Glöm inte att be för våra
kära syskon runt om i världen, som lider för Herrens skull på ett helt annat
sätt än i vårt land.
Avslutning
När den här världen ropar ”100 sekunder kvar”, som är ett rop på att vi närmar oss midnatt, så kan det se ut som att den här världen kan vara mer profetisk än Guds församling många gånger är. En kär släkting berättade nyligen för mig, att när han predikar i sin hemförsamling, vågar han inte berätta eller tala om den yttersta tiden eller nämna de mycket aktuella tidstecken vi upplever i dag. Han var helt enkelt rädd för att det skulle få konsekvenser från pastorn och ledarskapet! Men har det gått så långt att vi inte bara överser odiskutabla tidstecken, man att vi helt medvetet undgår att nämna dessa för att inte skapa irritation och ”röra i ankdammen”? Har talet om vår frälsares återkomst blivit en stötesten, där man ”talar ner på” och ifrågasätter det vi andra ser som profetiska tidstecken?
”Jag ber att tydligheten och skärpan i den profetiska tonen får ljuda mer rent och klart än någonsin, och att den som håller trumpeten mot sin mun, ska få kraft att fortsätta blåsa alarm. Jag ber att väktarna, de trofasta förebedjare som Herren har satt på sina murar, ska få förnyad kraft att lyfta heliga händer inför Herren, för vårt lands skull. Bedjare, som står upp och ropar högt i natten, när dess väkter börjar, för att utgjuta sina hjärtan som vatten inför Herrens ansikte.”
Psaltaren
28:2 – Hör mina böners ljud när jag ropar till dig, när jag lyfter mina händer mot
det innersta i din helgedom.
