Det var Paulus som Herren utvalde till at förmedla den uppenbarelse som varit dold från evighet. Paulus kallar det för "hemligheten" som har varit dold i tider och släkten men nu har uppenbarats för hans heliga” (Kol 1:26). Denna hemlighet handlar om församlingen, Kristi kropp, och om det evangelium som helt och hållet är grundat på Guds nåd. Paulus blev Herrens särskilda redskap för att förvalta denna nya hushållning, den tidsålder vi nu lever i, och som han själv kallar ”det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig”
Efe 3:2 - Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, 3 hur jag genom en uppenbarelse fick lära känna den hemlighet som jag redan i korthet har beskrivit. 4 När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet.
En ny hushållning
Ordet uppdrag (”hushållning” i grundtexten) kommer från det grekiska ordet oikonomia, som är sammansatt av oikos (hus, hushåll) och nomos (lag eller ordning). Ordet betyder bokstavligen att förvalta ett hushåll eller ett uppdrag. Det beskriver alltså en förvaltarroll där Gud på ett särskilt sätt handlar med människan under olika tidsperioder enligt sina gudomliga principer.
I tidigare tidsåldrar hade Gud också sina hushållningar, där människan stod ansvarig för att förvalta det som Herren hade gett. Varje hushållning hade sina villkor, och varje period avslutades med att människan misslyckades och Gud ingrep med dom och nåd.
Men i denna tid, nådens hushållning, bygger allt helt och hållet på Guds verk och inte på människans prestation. Oikonomia uttrycker därför både Guds plan, hans ordning och hans sätt att handla i olika tider. Paulus såg sig själv som förvaltaren av denna nya ordning, en tjänare som fått uppdraget att uppenbara den hemlighet som tidigare varit dold:
”Såsom förvaltare av Guds hemligheter skall man ju kräva att var och en visar sig pålitlig.” (1 Kor 4:1–2)
Denna nya hushållning utgör församlingens tidsålder, och den skiljer sig radikalt från alla tidigare. Här handlar allt om Guds fria nåd, och den troende står inte längre under lagen utan under Andens liv och frihet. Paulus gör det tydligt att hans evangelium inte kommer från människor:
”Jag försäkrar er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. Inte heller har jag fått det eller lärt mig det av någon människa, utan genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.” (Gal 1:11–12)
“Åt mig, den allra ringaste av alla heliga, gavs den nåden att predika evangeliet om Kristi outrannsakliga rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet varit dold i Gud, alltings skapare.” (Ef 3:8–9)
Genom tro
Den uppenbarelse Paulus fick från Herren innebar ett helt nytt budskap, som inte tidigare hade förkunnats. Frälsningen var inte längre knuten till Israel, till lagen eller till gärningar - den var nu en fri gåva av nåd genom tro!
“Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8–9)
“Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” (Rom 3:28)
Detta är en fullständig kontrast mot rikets förkunnelse, där gärningar och lydnad mot lagen var nödvändiga villkor. Den som tror på Jesus blir del av en helt ny kropp, församlingen, där både judar och hedningar har förenats i Kristus:
”Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen ... för att i sig själv skapa en enda ny människa.” (Ef 2:14–15)
Här börjar något helt nytt i Guds frälsningsplan, där människan blir en ny skapelse i Kristus, oavsett om man är jude eller hedning.
”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:28)
Nådens karaktär
Ordet nåd (gr. charis) betyder oförtjänt välvilja, och det är det ord som mest sammanfattar Paulus’ hela undervisning. Hos honom är nåden inte bara Guds förlåtelse, utan Guds aktiva handlande mot människan genom Kristus.
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8–9)
Det betyder att i denna nya tidsålder är allt förankrat i och genom nåden. Människan kan inte bidra till sin frälsning, hon kan endast ta emot från det Herren redan har gett och gjort. Det är nåden som förvandlar människans ställning inför Gud, där hon går från att vara en syndare under lagen till att bli rättfärdiggjord och helgad i Kristus.
”Ty synden skall inte vara herre över er, ni står inte under lagen utan under nåden.” (Rom 6:14)
Det betyder att vår frälsning inte beror på hur väl vi lyckas leva, utan på vem vi tillhör. Den troendes trygghet vilar inte på egen trofasthet, utan på Guds trofasthet.
”Om vi är trolösa, förblir han trofast, ty han kan inte förneka sig själv.” (2 Tim 2:13)
En ny skapelse i Kristus
I denna nya hushållning finns några av de mest dyrbara sanningar som någonsin har uppenbarats. Den första är att varje människa som tror på Jesus Kristus blir en helt ny skapelse i honom.
”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (2 Kor 5:17)
Att vara en ny skapelse betyder inte bara att man får ett nytt liv, utan att man har lämnat det gamla livet i Adam bakom sig för alltid. Vi är inte längre
förbundna med den fallna naturen som var under syndens och dödens lag. I stället har vi fått ett helt nytt liv som kommer från Gud själv. När en människa blir frälst, sker ett andligt underverk. Den gamla människan – den som var skild från Gud, styrd av köttet och bunden under lagen – dör med Kristus på korset. Samtidigt uppstår en ny människa i uppståndelsens kraft. Paulus beskriver det så här:
”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20)
Det nya livet handlar inte om en förbättrad version av det gamla, utan om en helt ny identitet i Gud. Vi är inte längre syndare som försöker bli heliga, utan heliga som lever i Guds nåd. Vår rättfärdighet kommer inte längre från gärningar, utan från Kristus själv. Jesus är vår rättfärdighet (1 Kor 1:30).
Den som är i Kristus har också blivit en del av hans kropp, där vi är förenade med honom på ett oskiljaktigt sätt:
”Ni är Kristi kropp och var för sig lemmar.” (1 Kor 12:27)
Genom denna förening med Herren delar vi allt som Kristus är och har. Hans liv är vårt liv, hans seger är vår seger, och hans rättfärdighet är vår rättfärdighet. Därför säger Paulus också att vi redan nu är satta med Kristus i den himmelska världen:
”Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen i Kristus Jesus.” (Ef 2:6)
Det betyder att vår frälsning inte längre är något vi hoppas uppnå, utan en verklighet vi redan äger. Vi lever inte längre för att bli något inför Gud, vi lever utifrån det vi redan är i Kristus. Som nya skapelser är vi också burna av den helige Ande som bor i varje troende och är sigillet på vår eviga tillhörighet.
Den helige Ande vittnar i våra hjärtan att vi är Guds barn och arvingar till hans löften (Rom 8:16–17).
Det gamla livet i Adam kännetecknades av fördömelse, oro och kamp under lagen. Det nya livet i Kristus kännetecknas av frid, vila och trygghet i nåden.
Det är ett liv som inte längre styrs eller avgörs av vad vi gör, utan av vad Kristus redan har gjort.
Att vara en ny skapelse i Kristus betyder därför att allt är nytt – ett nytt förbund, en ny natur, en ny tillhörighet och ett nytt hopp! Den troende är inte längre en förbättrad syndare, utan en förvandlad människa. Det är detta som är nådens under, att Gud inte försöker rätta till det gamla, utan skapar något helt nytt i Kristus.
Vår himmelska position i Kristus
En av de största uppenbarelserna som Herren gav Paulus handlar om vår position i Kristus. Det är inte bara en framtida verklighet, men något som redan nu gäller för varje troende i denna nådens hushållning. Det betyder att Gud inte längre ser den troende som en del av den här världen, utan som en del av sin Son i den himmelska världen. Gud ser oss med andra ord i och genom Sonen!
”Han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen i Kristus Jesus.” (Ef 2:6)
Ordet som Paulus använder för ”satt oss med honom” (synkathízō på grekiska) är i perfektum – det beskriver en handling som redan är avslutad med en varaktig följd. Det betyder att även om vi lever vårt liv här på jorden, är vi redan nu placerade med Kristus i himlen. Vår position är alltså inte något vi hoppas på ska ske i framtiden, utan något vi lever i här och nu.
Att sitta med Kristus är en bild av vila och auktoritet. När Jesus satte sig på Faderns högra sida (Hebr 1:3), var det ett tecken på att frälsningsverket varfullbordat. På samma sätt är den troende kallad att vila i Herrens fullbordade verk. Vi behöver inte längre kämpa för att vinna Guds välbehag, men i stället ha en vila med utgångspunkt i det som Herren har gjort.
”Ty ni har dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” (Kol 3:3)
Det här är en av de mest trösterika sanningarna i hela Skriften. Vårt liv är dolt (krypto på grekiska – gömt, skyddat, bevakat) med Kristus i Gud. Det betyder att inget i den här världen kan röra eller förändra vår ställning inför Herren. Vår identitet och position är bevarad i himlen, trygg i Faderns hand och gömd i Sonens seger.
Förenade med Kristus i död och uppståndelse
Vår ställning i Herren handlar om vår att vi har blivit förenade och delaktiga i allt det Herren har gjort. Jesu seger blev vår seger!
”Vi har blivit ett med honom genom en död som hans, skall vi också bli det genom en uppståndelse som hans.” (Rom 6:5)
Uttrycket ”ett med honom” (symphytoi på grekiska) betyder bokstavligen ”sammanväxta”, som två grenar som växer ihop till ett träd. Den troende är alltså inte bara en efterföljare av Kristus, utan förenad med honom på ett oskiljaktigt sätt. Vilken dyrbar sanning! När Kristus dog, dog vi med honom. När han uppstod, uppstod vi med honom. När han satt sig i himlen, sattes vi i himlen med honom. Därför är vår position inte längre på jorden, utan i himlen i Kristus.
”Ni är döda, men ert liv är nu dolt med Kristus i Gud.” (Kol 3:3)
”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.” (Kol 3:1)
Den troende är alltså kallad att leva i harmoni med den position han redan har. Vi lever på jorden, men vår identitet, vår trygghet och vårt hopp är förankrade i himlen, i Jesus.
Ett nytt medborgarskap och en himmelsk kallelse
Fil 3:20 - Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi
Herren Jesus Kristus som Frälsare.
Ordet ”medborgarskap” (políteuma) betyder egentligen ett organiserat samhälle eller stat. Det beskriver inte bara en tillhörighet, utan ett helt nytt
livssystem. Vi tillhör inte längre denna världens ordning, utan Guds himmelska rike. Det innebär att vi lever efter andra lagar, inte efter lagens bokstav, utan efter nådens principer. Vi är Guds folk i förskott och redan insatta som medborgare i den kommande världen, men fortfarande kvar här för att vittna om honom. Vår identitet är himmelsk, men vårt uppdrag är jordiskt.
”Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud förmanar genom oss.” (2 Kor 5:20)
Vi representerar himlen på jorden. Vår auktoritet, vårt uppdrag och vår kraft kommer inte från världen, utan från den plats där vi redan sitter med Kristus.
Ett liv i vila och full trygghet
När Paulus delar att det inte finns någon fördömelse i Kristus, betyder det helt enkelt att vi får vila i hans nåd – en vila från att bära de tunga oken av fördömelse, skuld och anklagelse.
”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.” (Rom 8:1)
Det grekiska ordet för ”fördömelse” (katákrima) betyder en dom som redan har fällts. För den troende finns alltså ingen väntande dom, då den redan har fallit på Jesus för 2000 år sedan. En av de viktigaste sanningarna i denna hushållning är att all skuld, all anklagelse och all fruktan är borta och tillintetgjord. När vi förstår och inser detta, upphör kampen om att försöka förtjäna Guds kärlek. Vi inser att vi redan är fullkomligt älskade, accepterade och rättfärdiga i honom. Det är därför Paulus kan säga:
”Ty såsom en enda människas olydnad gjorde de många till syndare, så skall också en endas lydnad göra de många till rättfärdiga.” (Rom 5:19)
Vi är alltså rättfärdiga inte på grund av vad vi gör, utan på grund av vad Kristus har gjort. Denna rättfärdighet är inte en känsla, utan en ställning och
framför allt en juridisk sanning som gäller för evigt. Att vara i Kristus betyder, med andra ord, att allt är nytt, inte bara i vår natur utan också i vår position. Vi har blivit insatta i en ny verklighet, där vi är förenade med Kristus i hans död och uppståndelse, sittande i den himmelska världen, med våra liv dolda och bevarade i Gud, medborgare i himlen och sändebud på jorden. Detta är inte något vi strävar efter att uppnå, utan något Gud redan har gjort. Därför kan den troende vila tryggt i vissheten att hans liv inte längre är sitt eget, utan är förankrat i Kristus, säkrat i himlen och bevarat i evigheten.
”När Kristus, ert liv, uppenbaras, då skall också ni uppenbaras med honom i härlighet.” (Kol 3:4)
Helgade i Kristus
I Paulus undervisning ser vi en djup och ofta missförstådd sanning, att den troende inte bara är rättfärdiggjord genom tron, utan också redan helgad i
Kristus. Helgelsen är inte en lång andlig vandring mot något ouppnåeligt mål, utan en ställning som redan tillhör varje troende genom korset.
”Men genom honom är ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och förlossning.” (1 Kor 1:30)
Här visar Paulus att helgelsen inte är något vi uppnår, utan någon vi har fått Kristus själv är vår helgelse. Ordet helgelse kommer från det grekiska ”hagiasmos”, som betyder att vara avskild för Gud, gjord helig, satt åt sidan för hans syfte. När Paulus talar om de troende som ”helgade i Kristus Jesus” (1 Kor 1:2), använder han verbet hēgiasmenoi (perfekt particip). Det betyder något som har skett i det förflutna, men vars verkan består i nuet. Kristus är vår helgelse som vi har fått av nåd, som är ett fullbordat verk till evig tid.
”Och ni har blivit tvättade, ni har blivit helgade, ni har blivit rättfärdiggjorda i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” (1 Kor 6:11)
I denna vers ser vi ordningen i nådens hushållning: först förlåtelse (tvättade), sedan avskiljning (helgade), och slutligen rättfärdiggörelse. Allt detta är redan fullbordat för varje troende. Helgelsen är inte en process för att vinna Guds välbehag, men den är beviset på att vi redan tillhör honom.
Att vara helgad i Kristus betyder därför att Gud redan har avskilt oss från världen och satt oss in i sin Son och i hans rike. Det betyder att vår tillhörighet är förändrad. Vi är inte längre ”av världen” (Joh 17:16), utan ”i Kristus.” Det är ett andligt faktum och inte ett känslomässigt tillstånd.
Helgade genom blodet
Helgelsen i den nya förbundet bygger inte på gärningar eller yttre riter, utan på Jesu blod.
”Vi har blivit helgade genom att Jesu Kristi kropp en gång för alla har offrats.” (Hebr 10:10)
Uttrycket ”en gång för alla” (gr. ephapax) visar att detta inte är något som behöver upprepas. Det är ett avslutat verk med evig verkan. Det gamla förbundets helgelse måste ständigt förnyas genom offer, men i Kristus har vi blivit helgade en gång för alla. När Gud ser på den troende, ser han inte en ofullkomlig människa som försöker bli helig, utan en människa som redan är fullkomlig i sin Son.
”Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.” (Hebr 10:14)
Ordet ”fullkomnat” (teteleiōken) betyder ”förts till sitt slut, gjort färdig.” I Guds ögon är alltså den troende redan fullkomnad genom Kristus.
Helighetens frukt – Andens verk i oss
Det vi ofta gör som frälsta är att vi blandar ihop den position vi har fått i Kristus med vår vardagliga vandring och liv. För även om vår position som
helgade är en färdig verklighet, verkar den helige Ande nu i oss för att forma vårt liv efter denna sanning. Det betyder att helgelsen är både en position och en frukt.
”Ty Gud är den som verkar i er både vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske.” (Fil 2:13)
Den helgelsen som kommer i vår vandring är inte ett försök att bli mer älskad, utan en frukt av att vi redan är älskade. Anden helgar oss inte för att vi ska vinna Guds godkännande, utan för att manifestera det liv vi redan äger i Kristus. Den helgelsen som handlar om vår vandring med Gud är något som växer fram genom Andens verk i oss. Men den positionella helgelsen, som handlar om vår ställning inför Gud, är redan fullbordad. Det betyder att vi kan misslyckas, vackla och falla i vår vandring här på jorden, men vår ställning i Kristus är oföränderlig. Gud ser oss alltid genom Sonen, inte genom våra brister.
”Men nu, sedan ni har blivit fria från synden och Guds tjänare, bär ni frukt till helgelse, och slutet blir evigt liv.” (Rom 6:22)
Det är alltså inte helgelsen som leder till frälsning, utan frälsningen som leder till helgelse! Det ger helgelsen ett helt annat utgångspunkt och syfte i våra liv. I rikets förkunnelse var helgelse ett krav för att få del i riket. Men i nådens evangelium är helgelsen en gåva och inte ett krav. I rikets förkunnelse var budskapet ”gör detta och du ska leva”, men i nådens hushållning är budskapet ”det är redan gjort, lev därför i det”. Helgelsen är alltså inte ett mål vi måste nå, utan ett faktum vi får vila i.
Att vara helgad i Kristus betyder att vi redan är avskilda till Gud genom Jesu blod, där Kristus själv är vår helgelse och vår rättfärdighet. Den helige Ande
verkar sedan i oss för att forma våra liv efter denna sanning. Den troende är inte på väg att bli helig, han är helig, eftersom han tillhör den Helige. Det är
nådens triumf över lagen och Guds kärleks yttersta uttryck - att allt vi någonsin behövde för att stå rättfärdiga, rena och heliga inför Gud redan finns i Kristus.
”Ty han har utvalt oss i honom före världens grundläggning, för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom.” (Ef 1:4)
Kampen mellan köttet och Anden
När Paulus talar om helgelse och livet i Kristus är det viktigt att skilja mellan två verkligheter – vår ställning i Kristus och vår vandring här på jorden. Som troende och födda på nytt, är vi redan fullkomliga i honom, rättfärdiggjorda och helgade inför Gud. Men samtidigt upplever vi en daglig kamp inom oss – mellan det nya livet vi har fått av Gud och det gamla sättet att tänka och handla som ännu finns i vår mänskliga natur.
Den gamla människan – det som dog med Kristus
Paulus beskriver att vår gamla människa, det liv vi hade i Adam, redan är död.
”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndens kropp skall göras om intet, så att vi inte längre är slavar under synden.” (Rom 6:6)
Ordet för ”har blivit korsfäst” står i perfekt form i grekiskan (synestaurōthē), vilket betyder en handling som redan har skett och vars resultat fortfarande
gäller. Det är alltså inte något vi försöker uppnå – det är en andlig sanning som redan är verklig. Den gamla människan är verkligen död, begravd och ersatt med ett nytt liv i Kristus. Precis som en naturlig människa som är begravd är det inte längre möjligt att väcka personen till liv. Vi är döda och begravda med Kristus!
”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:19–20)
Det här handlar inte om känslor eller upplevelser, utan om vår position. Gud ser oss inte längre i Adam, utan i Kristus. Den gamla människan är borta, men kroppen där synden en gång härskade finns ändå kvar. Här finns det fortfarande en kamp och en strid.
Vad är köttet
När Paulus talar om ”köttet” använder han ordet “sarx”, som betyder människans oförhärligade natur – det är inte själva kroppen, utan den del av oss som fortfarande bär spår av syndens påverkan. Köttet är alltså inte vår gamla människa, för den är död, utan vår mänskliga svaghet som ännu påverkas av synden i den här världen. Paulus beskriver det så:
”Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott.” (Rom 7:18)
Köttet vill alltid dra oss bort från Andens liv. Det söker det som är emot Gud, det vill leva för sig självt, och det kan aldrig helgas eller förbättras.
”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden det som är emot köttet. De två strider mot varandra, för att ni inte skall göra det ni vill.” (Gal 5:17)
Det är denna spänning varje troende känner. Vi upplever både en längtan att följa Herren, men vi alla har också en erfarenhet av att köttet vill något annat. Den här striden fortsätter så länge vi är på den här jorden, till dess att vi är hemma i himlen.
Kampen mellan Anden och köttet
Man kan säga att när vi blir frälsta flyttar den helige Ande in i våra hjärtan och föder oss på nytt. Därför finns nu två motsatta principer i vårt liv: Anden, som vill leda oss i gemenskap och lydnad mot Gud, och köttet, som vill dra oss tillbaka till vårt gamla sätt att leva. Men det är viktigt att förstå: kampen är inte ett tecken på nederlag, men är ett bevis på att Anden bor i oss. Den ofrälsta människan känner ingen sådan kamp, men den troende märker konflikten mellan de två naturerna varje dag. Paulus beskriver den inre striden i Romarbrevet 7:
”Ty det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19)
Här talar Paulus inte som en ofrälst, utan som en människa som har förstått sin oförmåga att leva rätt i egen kraft. Han inser att det inte finns någon hjälp i köttet, utan att segern bara finns i Kristus!
Hur vi vinner seger
Vi vinner inte seger genom att kämpa mot köttet i egen styrka, utan genom att leva i det som redan är sant i Kristus. Segern handlar inte om prestation, utan om beroende. När vi låter Anden leda oss, visar han oss vägen bort från synden och in i friheten.
”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.” (Gal 5:24)
Här betyder ”har korsfäst” inte att vi upprepar Kristi korsfästelse, utan att vi medvetet håller fast vid sanningen att köttet redan är dömt.
”Räkna er som döda för synden men levande för Gud i Kristus Jesus.” (Rom 6:11)
Ordet ”räkna” (logizomai) betyder att anse något som redan är sant. Vi behöver alltså inte försöka döda köttet, det är redan dömt på korset. Men vi måste dagligen anse oss som döda för synden och vägra att ge köttet utrymme.
”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom 7:24–25)
Här ser Paulus i förtvivlan till sin egen svaghet och vandring här på jorden. Men förtvivlan byts snabbt ut mot det som ger seger - Jesus Kristus, vår Herre! Nåden är inte en ursäkt för svaghet, utan den gudomliga kraft som bär oss mitt i svagheten. Där vi själva är svaga, där verkar Anden starkast. Kampen mot köttet är alltså inte en strid för att vinna helgelsen, utan en följd av att vi redan är helgade i Kristus. Vi står inte i strid för att bli fria, utan för att leva i den frihet som redan är vår. Därför kan vi vila i tryggheten att även när kampen är svår, är vår ställning i Kristus oförändrad. Köttet kan påverka vår gemenskap med Gud, men aldrig vår identitet. Vi är rättfärdiga, helgade och redan nu förhärligade i honom (Rom 8:30).
Kampen mot köttet är verklig, men den utkämpas från en redan vunnen seger. Vi kämpar inte för att bli något – vi kämpar utifrån det vi redan är i Kristus. När vi vandrar i Anden bär vi frukt, och när vi vilar i nåden finner vi kraft. Det är denna vila i den färdiga frälsningen som också gör oss redo att förstå vårt kommande arv i Kristus – den himmelska verklighet som redan nu tillhör oss.
Vårt arv i Kristus
En annan underbar sanning i denna hushållning handlar om vårt arv i Kristus. Arvet är en del av nådens hushållning, och det beskriver inte något som ligger långt borta i framtiden, det är på samma sätt som rättfärdiggörelsen och helgelsen en verklighet som redan tillhör den troende här och nu.
”I honom har vi också fått vårt arv, eftersom vi förut var bestämda därtill av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut.” (Ef 1:11)
Ordet arv kommer från det grekiska klēronomia, som betyder ”en bestämd del som är tilldelad genom laglig rätt.” Det handlar alltså inte om en belöning eller lön, utan om en egendom som tillhör oss på grund av vem vi är. När Paulus säger ”I honom har vi fått vårt arv”, står verbet i aoristus, det vill säga, en handling som redan är fullbordad. Arvet är redan vårt, för att vi är i Kristus.
Arvet som barnaskapets rättighet
Grunden till arvet ligger i vårt barnaskap.
”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar – Guds arvingar och Kristi medarvingar.” (Rom 8:16–17)
I det gamla förbundet var arvet knutet till landet, till Israels folk och till lagen. Men i den nya hushållningen har Gud gett oss ett andligt arv i Kristus, ett arv som inte kan förorenas, förstöras eller gå förlorat.
”Ett arv som är oförgängligt, obesmittat och ovanskligt och som förvaras i himlen åt er.” (1 Pet 1:4)
Det grekiska ordet aphthartos (oförgängligt) betyder ”något som inte kan förstöras eller förintas.” Arvet i Kristus är alltså evigt, orörligt och tryggt bevarat i himlen. Det är inte bundet till jordiska välsignelser, utan till den himmelska världen där Kristus sitter.
Den Helige Ande – handpenningen på vårt arv
När vi tog emot frälsningen, fick vi samtidigt en garanti på vårt arv – den Helige Ande.
”I honom har också ni, sedan ni hört sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, blivit märkta med den utlovade helige Ande, som ett sigill till vår arvedels förlossning.” (Ef 1:13–14)
Ordet sigill (gr. sphragis) betyder ett bevis på äganderätt. Det används om ett märke som kungar satte på sina dokument för att visa att något tillhörde dem. På samma sätt har Gud satt sitt sigill på varje troende genom Anden. Den Helige Ande är också kallad handpenningen (arrabōn på grekiska), vilket betyder en juridiskt bindande förskottsbetalning. Det är Guds löfte om att fullborda hela frälsningen. Med andra ord, om Gud redan har gett oss Anden som en handpenning, kan han inte dra sig ur avtalet. Arvet är garanterat!
Arvet i Kristus – inte på grund av gärningar, utan på grund av nåd
I rikets evangelium var arvet något man kunde mista, om man inte höll fast vid lagen och lydnaden. Men i nådens evangelium är arvet inte beroende av
människans trofasthet, utan av Guds trofasthet.
”Ty arvet kommer inte av lagen, utan av löftet.” (Gal 3:18)
Det betyder att arvet inte vilar på våra prestationer, utan på Guds löfte i Kristus. Det är redan säkrat genom korset. När Jesus dog, trädde det nya
testamentet i kraft, och med det, arvet.
”Där det finns ett testamente, måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död. Ty först efter hans död blir testamentet giltigt.” (Hebr 9:16–17)
Kristi död gjorde alltså arvet giltigt för oss. Genom hans blod fick vi rätt till allt det som tillhör honom. Då blir det ett evangelium som handlar om vad Gud redan har gett, inte om vad vi ska försöka vinna.
Vårt arv är himmelskt, inte jordiskt
Israels arv var ett land, men församlingens arv är i himlen. Det är ett arv av andlig karaktär, och det består av allt det som Kristus själv äger.
”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i den himmelska världen.” (Ef 1:3)
Att vi redan nu ”har välsignats” betyder att arvet inte bara väntar i framtiden, det påverkar och är en verklighet vårt liv här och nu. Vi lever i kraften av det arv som redan tillhör oss.
”Ty ni känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att han som var rik blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2 Kor 8:9)
Denna rikedom handlar inte om materiellt överflöd, utan om andlig fullhet, att vi har fått del i Kristi liv, frid, kärlek, rättfärdighet och gemenskap med Fadern.
Arvets trygghet i evigheten
Arvet är inte bara något vi äger, det är något Gud själv bevakar.
”Den Helige Ande är en handpenning på vårt arv, tills dess att hans egendomsfolk blir förlossat, till pris och ära för hans härlighet.” (Ef 1:14)
Det betyder att ingen kan ta ifrån oss det som Gud har gett. Ingen synd, ingen svaghet och ingen makt i världen kan skilja oss från det arv som är säkrat i Kristus. Det är därför Paulus kan säga:
”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38–39)
Vårt arv är alltså lika säkert som Kristus själv. Det är ett arv som börjar här, men som fullbordas där.
Herrens rika välsigenelse
Mikael
