Noa lyfte sitt ansikte mot himlen och tänkte på sin gammelfarfar Enok. Han
hade aldrig mött honom, men hans ord hade blivit bevarade. Noa visste att Enok
var en profet, som redan tidigt i människans historia hade vandrat med Gud och profeterat det som Herren hade lagt på hans hjärta. Det var hårda ord som
hade kommit ut ur Enoks mun. Han hade profeterat dom över mänskligheten, och
att Herren en dag skulle ställa människan till svars för sina onda gärningar. Människorna
i Enoks generation, hade inte brytt sig om hans tal. Han var anklagad för att
vara hård och fördomsfull. Han tänkte på sin gammelfarfar, som otröttligt hade
fortsatt att tjäna den Helige, till den dag då Herren ryckte bort honom. En dag
var han där inte mer, och den profetiska rösten tystnade.
Fast Noa aldrig hade mött denne mäktige släkting, tänkte han ofta på honom
och på det han fick lov att modtaga av Herren. Noa kände igen sig och kunde föreställa sig på
det sätt hans förfader hade haft det. I snart 600 år hade Noa på samma sätt sett dessa onda gärningar växa till i kraft och styrka. Om det var illa på
Enoks tid, så var det inget i jämförelse med nu. Visst hade Enok profeterat om
gudlösa synder och gärningar, men nu var hela världen genomsyrad av gudlöshet,
våld och förvillelse. Herren själv hade delat sitt hjärta med honom, och Han
som ser allt, hade berättat, att denna ondska sträckte sig över hela
jorden och att människans tankar och avsikter var alltigenom onda.
Det gjorde ont helt in i bröstet på Noa, och det rann tårar från hans kind.
Det Herren hade talat och uppenbarat och det hans gammelfarfar hade profeterat,
var ganska tydligt och uppenbart. Noa hade fått nåden att leva i 600 år. I
denna tid hade han sett människan och samhället han levde i förändras.
Ondskan hade bokstavligt talat formerat sig och tagit en kuslig vändning. Han
hade själv sett människor som tidigare hade vandrat med Herren, som nu hade vänt Herren
ryggen. Hur kunde det gå så vitt, tänkte han. För mindre än tio generationer
sedan, vandrade människan i harmoni med Herren och levde i hans närhet. Nu,
cirka 1600 år senare, var människan fördärvad och gjorde bara det som var
ogudaktigt i Herrens ögon. Man hade glömt och tänkte inte mer på den Evige, och
man önskade inte längre att tjäna och vandra med och tillsamman med honom. Historien
om Guds skapelse, Adam och Eva, och Herrens plan med människan tystnades ner,
och man brydde sig inte om att höra på det. Våldet och jättarna regerade, och
tog människans uppmärksamhet. Hur kunde det gå så vitt tänkte Noa igen, och
suckade till Herren.
Noa hade faktiskt inte blivit överraskad när Herren för länge sedan hade
kommit till honom, för att tala och dela hans hjärta. Det var tid att göra upp
med allt det onda, göra slut på allt det levande, för att börja om på nytt. Noa
kunde höra på Herrens röst att han var bedrövad. Den levande Guden sörjde över
människans tillstånd och över skapelsens fall. Han kände att Herren menade
allvar. Det var alvarets tid och mörkret skulle nu få ett slut.
Noa hade alltid önskat att tjäna Herren, och precis som nu, så vände han
ofta ansiktet mot Herren för att söka hans ansikte och be för det släkte han
levde bland. Herren hade sagt till honom, att han hade fått nåd inför hans
ansikte. Han viste inte om han förtjänade det, men det han från barnsben hade
hört om, och det hans förfäder hade gett vidare, det var det han önskade och ville.
På samma sätt som Enok ville han vandra med Gud, och hans familj hade följt
hans exempel. De var åtta människor, som levde mitt i detta fördärvade släkte,
som ville följa och tjäna Herren.
Men resan hit hade inte varit utan besvär. I 120 år hade Noa varit lydig
och byggt på arken efter Herrens föreskrift. På samma sätt som Enok, hade Noa
fått lov till att vara en profet inför folket. Men på samma sätt som på Enoks
tid, hade ingen valt att lyssna. Han hade vädjat och varnat för att regnet och
en stormflod var på väg. Han hade talat det som Herren hade sagt, och han hade
pekat upp mot himlens sky och berättat om det regn och den dom som Herren hade
varnat om. –”Regnet kommer. Syndafloden är på väg. Vänd om till Herren, mens
tid är”. Ingen kunde vara i tvivel om vad Noa gjorde, och vad Herren hade
beslutat att göra. Men det var som att ropa in i en grotta. Orden vände tomt
tillbaka, utan att bära frukt och utan att det var någon som tog sig till dem.
Noa stod framför arken och tittade sig runt omkring. Herren hade gett en
sju dagars varning, och nu var allt klar och färdigt. Djuren som på ett
övernaturligt sätt hade kommit in i arken, och sedan de sista förberedelserna
var nu klara. Det började redan bildas mörka moln på himlen och blåsten växte
till. Det var inte ofta Noa frös, men det gjorde han nu. Om det var blåsten och
mörkret som var på väg, eller för att han visste att han stod på tröskeln till
något helt avgörande. Det var tid att gå in i arken, så Herren kunde stänga
dörren efter honom. Noa visste att när han kom ut ur arken igen, så var det en
förändrad värld han kom ut till. Det var en ny tid och en ny början för
mänskligheten. Men Noa var trygg. Han visste att inne i arken kunde stormfloden
inte nå honom. Han visste att Herren själv skulle stänga dörren bakom honom,
och han visste, att när han kom ut igen så var det en helt ny dag för
människan. Noa vände sig om och gick in i Arken. Han hade gjort det som Herren
hade lagt på hans hjärta. Han hade fullbordat sitt lopp och varit lydig Guds befallning.
En ny dag var på väg, och han kunde inte vänta.
Jesus kommer snart!
