Psaltaren 23: 4 - Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inte ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.
Kan vi se tidens mörka moln som vittnar om en kommande andlig orkan? Den förut så klara himlen har fått ett annat utseende, och mörka moln gör att det är svårt för solens ljus att skina igenom och lysa upp på den mörka himlen.
Dagarna har blivit kortare och den ljumma vinden blåser nu isande kallt. Det vi upplever är en andlig klimatförändring. Jag fryser och får leta efter stjärnornas ljus. Men jag har en fackla i min hand. Det är det profetiska ordet, som lyser upp vägen jag ska gå. Det är mycket dyrbart för mig, och jag bevarar det heliga ordet som Herren gav mig, och jag håller löftena hårt och nära mitt bröst. När vägen känns extra tung, så tar jag fram dem och blir påmind av det kommande ljuset, härligheten och mitt saliga hopp. Herrens ord blir lika verkliga och levande som den dag han gav dem för 2000-år sedan. "Jag kommer tillbaka, för att hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är." Orden brinner i mitt hjärta, för att jag vet att det är sant och att varje löfte är lika gällande, då som i dag. Han kommer verkligen tillbaka, bara för han har lovat att det blir precis så.
Min personliga vandring på den smala vägen har inte alltid varit lätt. Den
blev kanske lite längre och lite mer komplicerad och tyngre än jag hade
föreställt mig. Han välsignade mig med livet, och skrev mitt namn med sitt eget
blod i den heliga boken. Det har varit min glädje och styrka, och det som har
uppmuntrad och styrkt mina steg. Men på vägen har det också varit lidande och
smärta. Stenar som har skurit i mina fötter och grenar som har rivit min kind.
Ibland har vägen varit så smal, att jag inte kunde hitta en plats att sätta min
fot, och ibland har mörkret varit så kompakt att jag var tvungen att invänta
Herrens övernaturliga ljus för att kunna fortsätta på min väg. Jag har sett
rovfåglarna flyga nära mitt huvud, och jag har känt drakens förtärande låga.
Men mitt i allt detta och när faran var som störst, så har Han alltid varit där för mig. Alltid ett steg framför mig för att leda och beskydda mig på båda sidor. I tider när jag var nära att ge upp och bara hade krafter till att lyfta en förtvivlande hand, kunde jag känna en mäktig hand i min. En hand som med kraft höll mig uppe och sedan försiktigt ledde mig genom omständigheternas mörka dal.
Men något har ändrat sig den senaste tiden. Samtidigt med att vi ser dessa förvarnade tecken på en kommande storm, så har den inre tryggheten och glädjen blivit större. En stark känsla av att vandringen snart är över, och att den smala vägen mycket snart kommer att bli utbytt med något långt mycket bättre och större. I min inre blick har jag redan sett en föraning av det som väntar, och längtan, förväntan och glädjen är obeskrivligt stor. Min klädnad som är trasig, smutsig och utnött kommer snart att bli utbytt med något oförgängligt och dyrbart. En helig klädnad på min kropp, en krona på mitt huvud och en ring på mitt finger. Jag får till och med ett nytt namn, som bara jag och Herren känner till.
Denna underbara, dyrbara och älskade Herre. Jag vandrar och lever, för att han har vandrat och älskat mig först. Med en kärlek så obeskrivlig och en nåd så dyrbar. Den är skriven i min panna och är en sköld i mitt liv. Den leder mig och kommer att föra mig helt hem. Nu är jag snart där, hemma i den eviga underbara vilan. Tillsammans med min älskade och lovade brudgum.
Brudgummen kommer snart!
